Österdalälven från en Kanadensare

Vad som är bra med att vara skadad är att man kan få Filip att paddla i 2,5 timme medan jag sitter i mitten och klagar på att jag får träsmak i rumpan. Vi tog en tur med Gerhard från vandrarhemmet. Det tog 150m innan vi satt fast på en sten. Vattnet var lägre och längre än vi trodde. Fast man visste inte om kraftverket kände för att rycka proppen vilket gav det hela lite mer krydda. Det gick bättre och bättre. Farten upplevde man bäst när man såg botten svisha förbi under. Bra paddlat!


Haha.


Jag kommer kunna dra mitt cykelvurpakort för resten av resan.


Som sagt inte så djupt. Inte farligare än att man kunde sätta ner en fot då och då. Mycket stenar att forsa förbi. Roligt!


Förutom fina dubbelsyner såg jag fiskgjuse, bäverbo, olika klaner av fågel, fiskare, fiskar, campare, ett drag i en elledning, sten, broar, svensk urskog och Filips rygg.


Gerhard i aktern skötte rodret.

Själva målet var att äta kolbulle i ett litet hus vid kanten av älven men det hade ockuperats. För att knyta ihop säcken – av vilka om inte av tüskländare. Det gjorde ingenting för vi åkte hem och åt kolbulle istället. Kolbulle var inte alls en bulle som jag trott utan som en pannkaka med fläsk i. Fläskpannkaka kanske är hädelse att säga men det ligger väldigt nära. Serveras med lingonsylt. Tack för maten!