Barbacka på Fårö

Bland det bästa jag gjort i sommar.

Äntligen!

Jag har bara ridit på små vana hästar med sadel och med den avgörande detaljen att en person går bredvid och leder runt. Det är verkligen lätt, alla kan. Det här var lite annorlunda. De hela börjar med att de möter upp oss med gasen i botten utan sadel emot oss och det var inte mycket snack. Hej det här är Xena, 9 år – hästen du ska rida på. Upp på ryggen som var varm och lite blöt, kanske svettades för det gör väl hästar precis som människor. Ingen tunggrej som hundar pysslar med.


Gick bra, jag höll mig kvar. Svårt att inte vilja trycka benen i sidan för balansens skull. Det är lika med gas och om man gör det samtidigt som man vill att den ska bromsa så blir det lite dubbla budskap. Jag gjorde allt det här och det räckte inte för att Xena skulle få tuppjuck och stegra eller galoppera eller något annat ohanterbart. Jag är nöjd med insatsen


Linda och Katrin åker runt med sina hästar och nu var de lyckosamt för oss på Fårö. Vi är ju också på Fårö. Senast vi försökte med hästridning utanför Motala för en massa dagar sedan slutade det med att jag stod och rullade 1000 köttbullar åt ett ridläger som började en vecka efteråt. Kul men inget åk.


Sjukt roligt och i grymt fin miljö. Mera mera mera!
Film kommer...

Trevligt att raukas!

Det går inte att vara på gotland och missa raukarna. Trodde det gällde Babben också men så läste jag i en gotlandstidning att hon bor i Solna. Typist. Först bjuder jag på en från gotland på vägen till Kyllaj som ser ut som en gubbe. Sen lite raukbouldring från Filip på Fårö.


(Bilden är ett montage.) Kyllaj.


Klättra den rauken Filip. Fårö.


Bravo!

Högklint

Brant och hög klippa i kalk som man kan se Visby ifrån och med lite tur även män i träd.


Klippa.


Brant.


Man i träd.

Ännu en dag på jobbet

Vi försökte få tag i Kite-Kalle igår men inte lyckats. En kite-profil på Öland verkar det som. Prova kite mellan 09.00–12.00 på Böda stod det på lappen. Kite är det som varit på tapeten rätt länge nu. Med draken som motor kan man åka skidor på snö eller en bräda på vatten eller tvärt om. Jag och två kompisar höll på lite för några år sedan och då testade vi med långfärdsskridskor. Det gick snabbt och ont kunde det göra att ramla så vi lade ner det projektet och väntade tills snön hade lagt sig istället.


Vi chansade och drog ner till campingen. Kite-Kalle var där. Han höll på med en tvådagarskurs så det fanns inte riktigt tid för oss. Men han var snäll och lånade ut en träningskite på 1,3 kvm som vi kunde leka med.


Trixa lite.


Flyga lite.


Ljuga lite. (Inte Kite-Kalle på bilden)

Nationalpark 200m

Kom till Skäralid med buss blandat med tåg och visste inte alls vad vi var påväg till. Hade svårt att komma ihåg namnet. Det ligger mittemellan Halmstad och Malmö (som ni själva kan se på kartan till vänster). Vi kom fram och slog oss ner på närmsta bänk repan skulle öppna om en halvtimma. Det började snurra i huvudet – hur ska vi få tag i mat?


Hade vi gått 200m från vandrarhemmet hade vi kunnat se Naturrum som är ett hus tillhörande Söderåsens nationalpark. Mat och dryck och så var det problemet ur världen.


Spång ibland. Vatten ibland. Skog, backar, raviner, utsikt ibland och gulsnitslad bana.


Det var en stor ravin som slingan gick upp och sen ner på. Mer folk än jag trodde som var ute och traskade i skogen.


Högt ibland.

Österdalälven från en Kanadensare

Vad som är bra med att vara skadad är att man kan få Filip att paddla i 2,5 timme medan jag sitter i mitten och klagar på att jag får träsmak i rumpan. Vi tog en tur med Gerhard från vandrarhemmet. Det tog 150m innan vi satt fast på en sten. Vattnet var lägre och längre än vi trodde. Fast man visste inte om kraftverket kände för att rycka proppen vilket gav det hela lite mer krydda. Det gick bättre och bättre. Farten upplevde man bäst när man såg botten svisha förbi under. Bra paddlat!


Haha.


Jag kommer kunna dra mitt cykelvurpakort för resten av resan.


Som sagt inte så djupt. Inte farligare än att man kunde sätta ner en fot då och då. Mycket stenar att forsa förbi. Roligt!


Förutom fina dubbelsyner såg jag fiskgjuse, bäverbo, olika klaner av fågel, fiskare, fiskar, campare, ett drag i en elledning, sten, broar, svensk urskog och Filips rygg.


Gerhard i aktern skötte rodret.

Själva målet var att äta kolbulle i ett litet hus vid kanten av älven men det hade ockuperats. För att knyta ihop säcken – av vilka om inte av tüskländare. Det gjorde ingenting för vi åkte hem och åt kolbulle istället. Kolbulle var inte alls en bulle som jag trott utan som en pannkaka med fläsk i. Fläskpannkaka kanske är hädelse att säga men det ligger väldigt nära. Serveras med lingonsylt. Tack för maten!

På cykeltur i Storulvån

Idag var det dags. Återigen kittade med aktivitetsriktiga skor och ett glatt humör. Emil hade fixat fram hojar, två fullblods-terrängforden med överdrivna dimensioner och ställbar komfortdämpning. På med hjälmen! Jag gillar verkligen att cykla men har mest hållit mig till asfalt med en veteranracer. Det här var något nytt.


Vi hinner komma 300 meter innan min övertro – kalla det hybris om du vill får visa upp sig för allmän beskådan. Första spängen över en myr. Jag tar sats. Emil hade åkt först och sedan Filip. Själv tyckte jag att jag höll en medelgod styrfart över myren och hade inte alls tänkt att det hela skulle sluta så tvärt. Schokkadånk som farsan skulle ha sagt. Ner i myren, flygfärd över diket, ner i backen och ett försök att hockeytackla moder jord. Jorden vann och jag kunde hälsa välkommen till prima riv/bränn/skrap-märken, en skön lårkaka och diverse yrt sinnestillstånd. Emil drog fram förstahjälpen. En anledning om någon att ta epitetet Calle på spången på allvar. Färden fortsatte.


Arm som ni ser.


Emil snabb med förstahjälpen.


Över fler spänger, vada genom bäckar, rötter, jobba med kroppsvikten, balansen, trampa trampa. Vi körde 2,6 mil bort och tillbaka till fjällstationen. Efter halva loppet var det lunch och halva min kropp börjar att stumna totales. Bra att det var mest nerför hemåt.


Turen slog Kebnekaise-försöket. Det var samtidigt väldigt roligt att komma så pass långt på ganska kort tid. Fina utsikter bjöds det på och likaså fysisk degradering. Jag är helt utkörd. Ska försöka att inte ramla nästa gång och hoppas inte åkommorna sätter stopp för framtida aktiviteter. Sylarna i bakgrunden.

Går för övrigt som en väldigt gammal man just nu. Strax blir det allsång med Emil i kåtan.

Veckans uppdrag i film: Zipline!

Zipline gör sig verkligen mycket bättre på film än i stillbild. Det handlar väldigt mycket om att man rör sig fort och över höga höjder. Veckans uppdrag var inskickat av Fredrik och han kommer få gratis nätter på valfritt vandrarhem. Åre kanske passar? Grattis Fredrik!

Veckans uppdrag: Zipline!

Idag var det alltså dags för Filip att avslöja veckans uppdrag. Vinnaren blev "Fredrik" som såg möjligheterna i Åre och gav mig uppdraget att åka Zipline. Inte världens jobbigaste uppdrag – folk betalar för att få göra det. En present skulle vara en mer precis förklaring i mina ögon. Hade jag varit höjd/fart-rädd hade det varit väldigt mycket mera jobbigt kan jag säga. Bra valt Filip.

Zipline är att åka linbana hängandes i en vajer. Man har sele och är kopplad till linor som sitter i en rullpryl. Allt är gjort för att hålla för två ton förutom vajjern som håller för åtta. Det funkar inte med ett skärp eller oljade handskar (läs James Bond). Det var ett jävla hålligång speciellt första linan som var snabbast och för att den var först. De näst kommande var roligare för då var man lite mer koncentrerad på att kolla ner och kanske hänga uppochner. Tredje linan var den jobbigaste. Det var kotym att stå med ryggen mot backen och falla baklänges i någon meter innan linan fångade upp än och man åkte nerför linan. Annars var det ett väldigt uppskattat uppdrag. Fler sådana tack!


Blandade känslor tillsynes bland mina zipline-medresenärer.


Filip var glad i hågen. Nemas problemas ska bara rätta till ljudet först.


Pole position. 300 m lina, max c:a 70km/h, fallhöjd 31m och här ska man ta ett språng ut i härligheten. Film kommer, var så säkra! Och grattis Fredrik för uppdraget – du kommer bli rikt belönad!

Vattenskoter typ

Med risk för missuppfattningar kallas även en snöskoter som körs på öppet vatten för vattenskoter. Jag gick i ovisshet fram tills det var försent att backa ur. Min första tanke var: Mä. Den flyter ju inte! Vad händer om man stannar? Svaret är mycket enkelt. Den sjunker. Sen får man dra den längs med botten mot en strand och dra sista biten med bil. Skotran ska sedan starta inom 10 min. Det var ett jävla drag i lådan. Tack för skjutsen Egon!

Dricka bäck i tvärgjord kåsa. Äntligen!

Har pratat om att jag har med mig en kåsa som jag inte använt. I Abisko fick jag en hopfällbar variant i plast att dricka ur bl.a. i Torneträsk. Agne & Co hade läst om det och tyckte därför det var dags för mig att dricka bäck med en näverkåsa. Tvärgjord - alltså gjord på plats. Dagens ord!


Agne visar hur.


Myggorna gjorde storartad entré. Har sluppit myggen bra fram tills idag. Vilket är en bedrift med tanke på att vi varit i norrland i två veckor. Röken funkade hyfsat som motmedel.


Tvärgjord näverkåsa.


Dricka bäck!

Kebnekaise: Film

Tjofadderhejsan här kommer en sammafattande film på hela bergskalaset.

Kebnekaise: Hemgång

Många tänker inte på att vägen upp bara är halvvägs av hela turen. Man ska ner också. När vi ändå inte gick upp på toppen hade vi mer tid och kunde ta det ganska lugnt.


Utsikten hann jag inte riktigt uppfatta på uppvägen. Jag var koncentrerad på att sätta fötterna rätt och att hålla tempot.


Det tar mycket på knäna att dunsa neråt hela tiden. Vi fick åka kana ner på Kebnetjåkkaglaciären. Bäst blev det för den som åkte sist (läs undertecknad). Hade kommit en decimeter nysnö så det var en bekväm resa nerför.


Klart det känns sådär att det står tappert försök på diplomet. Samtidigt är det ganska skönt att tänka att det är naturen som bestämmer. Fanns inget vi kunde göra – man måste förtjäna att få komma upp. Nytt försök nästa år!

Kebnekaise: Beskedet

Efter den väldigt branta delen började snön falla. Den jobbiga biten var den vi hade bakom oss. Nu gick vi på en stenås där stenarna tittade upp ur täcket. Det var fortfarande dålig sikt men på sina ställen kunde det glimta till med lite blått. Solglasögon fram. Inte bara för solens skull – allt var vitt. Första lunchen blev strax innan moränryggen. Det är en samling stenar som ligger i framkant på glaciärer. Den högen är opolitlig och rör sig med glaciären. Stora bumlingar behöver inte ligga stilla. Det är ingen hemlighet för den som följde mitt Twittrande under dagen – vi fick inte gå upp på toppen. Under lunchen kommer besked på radion att det är frostsprängning i berget. Det vill säga att vattnet som under sommaren har letat sig in i berget nu fryst till och expanderar så att stenar och berg förskjuts ur berget och ger upphov till små laviner och ras. Kan ha missuppfattat frostsprängningar men ras var det i alla fall. Jag såg och hörde det själv.


Kolla in gubben nere i högra hörnet så får ni lite skala. Det här är moränryggen.


Tog en tur på glaciären. Fram med selen och krabbklorna här skulle gås på lina. Ifall den längst fram går ner i en spricka ska vi fånga upp och agera ankare.


Vädret sprack upp. Det var inte dagsförhållandena det föll på. Sydtoppen tittade fram. Så nära men ändå verkligen inte nära.

Kebnekaise: Vandringen

Snabb frukost med meganyttig och dryg smörgås. Frallorna hade tagit slut precis. Packa lunchpåse. Tejpa fötterna. Uppsamling kl. 07:55. Låt färden börja mot den östra leden. Jag är överberedd – till och med armékniven jag fick av farsan i namnsdagspresent för 10 år sedan skvimpar i högerfickan. Det hela börjar i överraskande lugnt tempo. Ryktena jag hört berättade att det är i början de testar vad gruppen orkar. Resonemanget var att det är bättre om de som tröttnar gör det i början hellre än när man kommit halvvägs. Jag frågade om saken och tydligen har man tänkt om.


Jag har en stav att vandra med och i ryggan ligger hjälm, sele och krabbklor – rem med karbinhakar på. Vi kommer inte använda de förns slutet så de hamnade längst ner. Högst upp ligger extra t-shirt, lunchpåse, vatten, solglasögon, silvertejp, mössa och vantar. Inga stora steg – man ska nöta ner berget.


Här går man över forsen/jokken. Den går under snön och man går en i taget för att inte snöbron ska rasa ner.


Börjar tänka om parallellklassen som jag berättade om i förra inlägget verkligen tog östra leden. Redan vid första pausen är jag helt genomsvettig. Upplägget är att man går 25min med 5min paus. Det funkar väldigt bra. Man slutar tänka på berget som ett stort berg och ser det istället som olika sträckor. Upp till jokken, upp längs med och över jokken. Branta stället. Första snöiga. Gruppen börjar splittras lite lätt. Kan man inte hålla gruppens tider är det risk att man får gå ner igen.

Kebnekaise: Förväntningar

När jag gick i åttan i högstastadiet samlade min ambitiösa parallellklass in pengar genom att gå upp kl. 4 på morgonen och sälja nybakat bröd. De tjänade duktiga pengar och åkte på klassresa till Kebnekaise. Min klass fick ihop pengar till en resa till en chipsfabrik på Åland men det är en annan historia. Då tänker jag nu att om de klarade den här kullen då för länge sedan så måste verkligen jag klara den nu. Jag har ingen erfarenhet av alpinklättring. Jag visste verkligen inte hur mycket jag orkar i höjdmetrar eller i vanliga metrar heller för den delen. Hur mycket är för mycket packning. Kommer jag få skavsår. Ryggont...
Det jag visste från mötet igår kväll var att förhållandena inte var de bästa och att det kommit nysnö på toppen. (I juli!). Vi fick reda på hur vi skulle gå och vad vi behövde ha med oss och på oss. Hade hört att det var bra att dricka mycket vatten innan för att hålla god vätskebalans. Det har jag tagit på stort allvar – ett misslyckande skulle inte få bero på dåliga förberedelser.

Jag trodde det skulle bli riktigt jobbigt, att musklerna skulle domna och jag skulle få istappar i näsan. Men att det skulle vara absolut värt besväret. Resultatet kommer presenteras inom kort i bild/text/film. Nu ska jag ner till restaurangen och ge mina stumma ben lite näring.

Topptursgenomgång

Sexton anmälda har nu kortats ner till åtta. Gruppen var för stor för två guider att hantera. I vanliga fall går det utmärkt. Det här är inget vanligt fall. Klockan åtta är det möte i sportcentrat. Genomgång inför morgondagen. Det råder vinter på toppen, det vi trodde skulle bli en tur i parken på tio timmar har bytt karaktär. Siktförhållandena är växlande och tidigare ikväll var det en räddningsaktion för några personer som inte kom ner från toppstugan, nerkylda och osäkra. Vi kanske inte kommer klara det. Är förhållandena fel måste vi vända om. Orkar man inte hålla gruppens tempo kommer den andra guiden och knackar på axeln. Man måste vända neråt. The walk of shame. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. Imorgon klockan 07:55 är det uppställning. Vi står inför resans svåraste uppdrag. God kväll!

Bouldring vid foten av Kebnekaise

Efter förmiddagens topprepsklättring var det dags att finjustera tekniken med bouldring. Man klättrar på stora bumlingar och nöter in rörelser och balans. Inte så högt upp men kul. Vet inte om jag blev så mycket bättre – skyller fortfarande på att mina friktionsskor var mindre än mina fötter. Ont!

Uppåt framåt

Topprepsklättring på förmiddagen idag. Det finns lite olika varianter på hur man klättrar som har med hur man säkrar upp sig att göra. Klättringen handlar fortfarande om att ta sig upp på ett snyggt och energisnålt sätt. Topprepsvarianten betyder att man har ett rep som löper upp genom en ögla på toppen och sedan ner till en person på marken som säkrar genom att enkelt förklarat hålla i den andra änden. Gjorde såklart nybörjarmisstaget att förlita mig för mycket på armarna istället för att lägga vikt på benen. 80 ben 20 armar. 80/20-förhållandet måste vara ett av de mest populära. Alltid 80/20.


Basse klättringsinstruktör ger instruktioner


Den enda knut man behöver är en dubbelåtta. Jag har haft 10:år gamla seglarskola-elever som lärt sig den fortare än vår grupp gjorde idag.


Basse fixar och donar.


Jag klättrar! Det ska man säga innan man börjar efter det att säkringspersonen sagt: Säkring klar!


Jag använder 90% armar och 10% fingrar. Hade svårt att hålla i kaffekoppen under lunchen.