Dressinen. Nu får vi nog be om ett svar!

Hoppla! Ett skepp kommer lastat med en dressinfilm från tidigare idag när vi tog oss en repa från Klippan till Ljungbyhed. Resan var målet i det här fallet. Testa det är kul!

Klippan-Ljungbyhed på dressin

I alla turistanslag om Sverige tycker jag mig se en glad unge som åker dressin. Det finns varianter med paddling också men idag koncentrerar vi oss på den som förs på land. Dressin för mig har varit ett av lagen på På Spåret men också en grej som luffare i svartvita filmer pumpar sig fram med på järnvägen. Lite stämmer lite stämmer inte. Det är ett av lagen i tv-frågesporten men där åker de i en kupéversion. Det vi gjorde idag var en öppen vagn med två hjul på ena sidan och ett på den andra och det var mer cykling än pumpning. Roligt!


Genomgång. Vi tar det lugnt idag och vi spårar inte ut idag och vi leder dressinen över tungt trafikerade vägar idag.


Dressinen uppfanns av tysken Karl Drais på 1840:talet för att användas av banarbetarna till kontroll och reparationer längs med spåret.


50 mins dressinerande leder dig fram till det här. Lyft vänd och tillbaka igen. Möter man någon på spåret lyfter man av och på. Av och på.


Det var inte tungt att cykla men prylen var ganska tung och jag litade inte på rälsen. Trodde vi skulle spåra vilken sekund som helst.

Kalle på Spången – äntligen vet jag varför!

Den som heter Kalle eller Calle eller för den delen heter Carl eller Karl och kallas för Kalle/Calle har vid något tillfälle hört en ramsa som går: Kalle på spången sket i kalsongen. Och den som påstår att det inte stämmer han ljuger.

Jag har aldrig fattat att spången var väl förankrad i ett sammanhang och inte bara ett nödrim. Idag blev jag upplyst. Kalle på Spången var en film som spelades in år 1939 med Edvard Persson i huvudrollen. En trind man med gummiansikte och spetskompetens i att gå in i dörrar, snubbla och annat kul. Plotten är att gästgivaren Kalle driver Spången där diverse knasigheter äger rum. Lite som Pang i bygget om jag fattat rätt. Spångens gäsgiveri ligger inte långt från Skärsliden där vi sov inatt. Fortfarande igång – given lunchplats.


Sån vill jag ha.


Kalle som indian.

Nationalpark 200m

Kom till Skäralid med buss blandat med tåg och visste inte alls vad vi var påväg till. Hade svårt att komma ihåg namnet. Det ligger mittemellan Halmstad och Malmö (som ni själva kan se på kartan till vänster). Vi kom fram och slog oss ner på närmsta bänk repan skulle öppna om en halvtimma. Det började snurra i huvudet – hur ska vi få tag i mat?


Hade vi gått 200m från vandrarhemmet hade vi kunnat se Naturrum som är ett hus tillhörande Söderåsens nationalpark. Mat och dryck och så var det problemet ur världen.


Spång ibland. Vatten ibland. Skog, backar, raviner, utsikt ibland och gulsnitslad bana.


Det var en stor ravin som slingan gick upp och sen ner på. Mer folk än jag trodde som var ute och traskade i skogen.


Högt ibland.

Här i Skäralid.

Ville visa värsta vita villan vi vistas vid. Vem vet varför? Varsågod!