Vi hinner komma 300 meter innan min övertro – kalla det hybris om du vill får visa upp sig för allmän beskådan. Första spängen över en myr. Jag tar sats. Emil hade åkt först och sedan Filip. Själv tyckte jag att jag höll en medelgod styrfart över myren och hade inte alls tänkt att det hela skulle sluta så tvärt. Schokkadånk som farsan skulle ha sagt. Ner i myren, flygfärd över diket, ner i backen och ett försök att hockeytackla moder jord. Jorden vann och jag kunde hälsa välkommen till prima riv/bränn/skrap-märken, en skön lårkaka och diverse yrt sinnestillstånd. Emil drog fram förstahjälpen. En anledning om någon att ta epitetet Calle på spången på allvar. Färden fortsatte.
Arm som ni ser.
Emil snabb med förstahjälpen.
Över fler spänger, vada genom bäckar, rötter, jobba med kroppsvikten, balansen, trampa trampa. Vi körde 2,6 mil bort och tillbaka till fjällstationen. Efter halva loppet var det lunch och halva min kropp börjar att stumna totales. Bra att det var mest nerför hemåt.
Turen slog Kebnekaise-försöket. Det var samtidigt väldigt roligt att komma så pass långt på ganska kort tid. Fina utsikter bjöds det på och likaså fysisk degradering. Jag är helt utkörd. Ska försöka att inte ramla nästa gång och hoppas inte åkommorna sätter stopp för framtida aktiviteter. Sylarna i bakgrunden.
Går för övrigt som en väldigt gammal man just nu. Strax blir det allsång med Emil i kåtan.
