Smida medan järnet är varmt.

Anders tycker Sveriges svenskaste jobb borde vara smed och tyckte likaså att jag borde pröva smedyrket. På med blåblus, drängahatten och släcka ner allt i sepiafärgat. Smeden behövdes på bruket för att göra alla muttrar, bultar, skruvar och annat som krävde en seghet från järnet. Jag testade att banka på järnet. Lyckades göra en krok och det utan att ha gått smideskurserna de har på helgerna.

Lägga på en rem

För dig som undrat var uttrycket kommer ifrån kommer här förklaringen: I verkstäder runt om i Sverige drevs maskinerna av läderremmar som snurrade uppe i taket. För att kunna stänga av och på maskinerna på golvet fanns en spak som ledde upp till remmarna. Så när det var dags att kanske svarva sköt man spaken som går till en enkel växel, nästan som en gaffel. Gaffeln skjuter över remmen till ett hjul som driver svarven och svarvan drar igång. Man kan säga att när det var dags att jobba var det också dags att lägga på en rem.


Mekanisk verkstad.


Blås i pipan och sen på med elen från de egentillverkade franscisturbinerna 30m därifrån.


Jag lägger på en rem, hö hö hö

Sitter som gjutet.

Efter film kom modellverkstan. För att kunna gjuta järn behövs en form att gjuta av. Modellsnickarna gjorde den modellen av ingenjörernas ritningar. De var tvungna att veta både hur man finlirar med trä och samtidigt veta gjuterikonstens begränsningar för att kunna ta fram förlagor som fungerade.


Gruppsamtal i modellverkstan.


Hela fabriken drevs och drivs fortfarande av det egna kraftverket i Mörrumsån. Läderremmarna i taket driver maskinerna. I verkstan låg modeller av en fönsterruta till en Volvo amazon som gjordes i Ebbamåla bruk, kugghjul, plåtpressar och massa annat.


Nästa steg i produktionen var att ta modellen från snickeriet in i gjuteriet. Här lade man ner formen i en gjutarflaska och fyllde på med sand och pressade på. När man sedan vände på paketet och försiktigt drog ur formen ur sanden så hade de någonstans att gör av det 1400 gradiga järnet. I högra hörnet ser ni en sådan form och golvet ser ut som sammet men är i själva verket gjutsand.


Dagens storsäljare, Karl-Oskar och Kristina.


Vi är tillbaka och vankar i den gamla traditionen att alltid vara på plats på fel dag. Varje torsdag har de Järnätter när de gjuter inför publik. Hade jag ju velat se live ju!

Många järn i elden.

Ebbamåla bruk är ett industriminne och välbevarat exempel på den stora industriella revolutionen i det svenska samhället. Idag var det visning av bruket och dags att åka tillbaka i tiden. När det stängde igen på 1960:talet spikade man igen dörrarna och gick sonika därifrån. Alltså fanns det mesta kvar när Anders med frugan kom och köpte det. De skulle ha det till lagerutrymme för sina importerade italienska lampor men när de upptäckte vad de köpt började de tänka om. Visningen började med filmvisning i gjuteribyggnaden.


Säg hej till Anders. Svidad i blåblus, keps med bruksnamn och en unikalåda. (Inte med på bilden.)


Filmtajm. Kistorna som står under filmduken var de som grundarna August och Johanna Sandberg hade med sig på sin återresa från Amerikat. (En parantes för den uppmärksamma är att killen till vänster verkar ha fått en grym idé med tanke på lampan.)

Ebbamåla bruk

Vi har efter lite hjälp av Anders på vandrarhemmet tagit oss till Ebbamåla bruk 2 mil från Karlshamn. Första gången på länge som vi lagar mat hemma. Det blev en typisk svensk söndagsmiddag – tacos. Efter det en stärkande cykeltur på banvallsleden bort längs med Mörrumsån till en nedlagd tågstation.


Tricks med cykel. Galet.


Gamla tågstationen.


Tappra försök med att få med mig och Filip på en och samma bild blev det här. Bro och Mörrumsån i bakgrunden.